raphael

Dagens


humör: Passivt.. tror jag?

klädsel: strumpbyxor, min gråa fina fina tunika, min röda fina fina skjorta och underkläder (duuh)

frisyr: låter det falla fritt.

smink: Mascara till min egna förvåning!

händelse: Det trevligaste idag var nog faktiskt skjutsen hem av lukas, (deprimerande nog)

planer: ehm, sitta här och ruttna bort i oändligheten?

saknad: Kärlek.

sämsta: Stuff, things.

bästa: Kaffe, snön!

dummaste: Mitt internet, min hund (fast han räknas väl kanske mer till trögaste?)

roligaste: Skjutsen hem av lukas fortfarande.

favorit: Sättet - Peter Lemarc.

musik: Peter Lemarc, Devin townsend, Aerosmith och Regina Spektor.

vill ha: Närhet.

"Jag ska skära halsen av dig! Jag ska skära halsen av dig!"
Orden tyngde mitt hjärta, min själ och jag skakade av kyla.
Du vände dig om och gick och lämnade mig kvar.
Man skulle kunna jämföra synen med en amerikansk film,
där huvudrollen går sin väg och lämnar birollen ensam för att dö.
För att blöda ihjäl, precis som en människa eller vilket djur som helst gör när man skär halsen av det.

Att påstå att vi var gjorda för varandra vore en lögn,
men som vanligt hoppas man på att påståendet om att det vore en lögn var en lögn.
Att orden man har sagt, att känslan man har känt verkligen fanns där, så innerligt stark.
Men det skrivna ordet är redan skrivet, det sagda är redan sagt och det tänkta redan tänkt.

Att se dig gå din väg och lämna mig kvar här som ett kadaver, det var det ärligaste någon hade gjort för mig.
Men det smärtade lika mycket som det lättade på min tyngd jag bar.
Jag ville ha dig kvar, men jag hade ingen ork att hålla fast dig. Hade ingen ork att binda dig.
Du var och kommer alltid vara ett rovdjur, utan dess like. Det finns ingen som har samma styrka som du.
Du är självständig och du lämnade mig.

Och jag dansar hela natten, jag dansar som aldrig förr.
Ja, jag dansar hela natten.

Vi växer alla någon gång upp, blir vuxna och lär oss att livet handlar om våra ageranden.
Att alla har sin roll i samhället, att alla har en plikt, en regel att följa. En sådan regel som enbart finns för varje individ, varje unik individ.
Jag har inte växt upp, inte än men jag vill inte växa upp, inte på det sättet.
Jag vill kunna dansa när jag vill dansa, jag vill inte följa plikter och inse att mina ageringar skapar konsekvenser.

Jag har redan en roll i samhället, det vet jag. Men rollerna förändras med åldern och man får nya roller. Men man väljer vägen själv. Det går väl egentligen som ett krepslopp det där - eller kanske skulle jag skriva att det finns en symmetri i det - Att rollerna förändras för man skapar situationer genom sina ageringar som ger konsekvenser?
Jag har fina vänner, de påverkar vad jag gör för något, hur jag beter mig och vad jag säger. Det är så för alla, ingen är någonsin ensam, alla är alltid ensamma. Man är sin egen individ men man gör allt efter andra individer.

Jag har växt under detta året, gjort saker jag aldrig gjort, gjort saker jag inte gör så ofta, gjort saker jag alltid gör. Och det har gett mig en ny roll i samhället, allt pågrund av mina ageringar. Men så fort jag har fått rollen letar jag redan efter en ny, och skapar nya konsekvenser.

Men kanske är det som jag sa till en småbekant häromdagen: "Jag kan bete mig vuxet, väldigt vuxet.. Men jag kommer nog alltid vara tre år innerst inne."
Som jag sa, jag vill inte växa upp. Jag vill vara där jag är, för även om jag ständigt letar efter en ny roll så trivs jag med den jag har nu.
Jag trivs med mig själv, sådär i mitten mellan barn och vuxen.

Vuxen fast egentligen tre år gammal.