raphael

Vi växer alla någon gång upp, blir vuxna och lär oss att livet handlar om våra ageranden.
Att alla har sin roll i samhället, att alla har en plikt, en regel att följa. En sådan regel som enbart finns för varje individ, varje unik individ.
Jag har inte växt upp, inte än men jag vill inte växa upp, inte på det sättet.
Jag vill kunna dansa när jag vill dansa, jag vill inte följa plikter och inse att mina ageringar skapar konsekvenser.

Jag har redan en roll i samhället, det vet jag. Men rollerna förändras med åldern och man får nya roller. Men man väljer vägen själv. Det går väl egentligen som ett krepslopp det där - eller kanske skulle jag skriva att det finns en symmetri i det - Att rollerna förändras för man skapar situationer genom sina ageringar som ger konsekvenser?
Jag har fina vänner, de påverkar vad jag gör för något, hur jag beter mig och vad jag säger. Det är så för alla, ingen är någonsin ensam, alla är alltid ensamma. Man är sin egen individ men man gör allt efter andra individer.

Jag har växt under detta året, gjort saker jag aldrig gjort, gjort saker jag inte gör så ofta, gjort saker jag alltid gör. Och det har gett mig en ny roll i samhället, allt pågrund av mina ageringar. Men så fort jag har fått rollen letar jag redan efter en ny, och skapar nya konsekvenser.

Men kanske är det som jag sa till en småbekant häromdagen: "Jag kan bete mig vuxet, väldigt vuxet.. Men jag kommer nog alltid vara tre år innerst inne."
Som jag sa, jag vill inte växa upp. Jag vill vara där jag är, för även om jag ständigt letar efter en ny roll så trivs jag med den jag har nu.
Jag trivs med mig själv, sådär i mitten mellan barn och vuxen.

Vuxen fast egentligen tre år gammal.