raphael

Det är när man kommer till insikt som man kan släppa.
Det är när man kommer fram till slutsatser man kan släppa.

Jag har inte kunnat sova på 3 månader.
Jag har legat vaken och vridit på mig, vänt på mig och innerligt hoppats varje natt att nu, NU! kanske jag kan få somna.
Men nej, det fick jag inte.
Det blev bättre ett tag. Antagligen för att jag kom till insikt med att du inte svarade. Att du inte hörde av dig och inte ville höra av dig.
(Vad var det jag sa!? -När man kommer till insikt kan man släppa.)
Sen så började vi skriva igen, fast nu är du inte samma människa. Du är någon annan.. Kanske dig själv, kanske den du var innan du började prata med mig. Kanske den du EGENTLIGENINTEVILLVARAMENINTESERATTDUÄR.

Sen har det gått upp och ner, jag har mått bra och jag har mått dåligt. Mest för att jag vet vad jag vill, vad jag känner. Men att du inte har en aning.
Att du långsamt plågar ihjäl mig med dina ord, dina handlingar, dina jävligt egoistiska handlingar.
Det är varken svart eller vitt, det är grått. Det är inte grått det är svart och vitt.
Det är att hylla och att hata.
Att gråta och att skratta.
Att leva och att dö.

Nu är jag stabil, jag har kommit till insikt. (Oavsett om det är en insikt som är rätt eller fel.)
Jag var ett ligg, jag måste ha varit det, jag ser inte på det på något annat sätt. Jag betydde aldrig mer än att knulla.
Jag kanske har fel, men det känns rätt. Och vad som känns är alltid är viktigare än vad som är.
Du kanske tyckte om mig, men du får skylla dig själv. Det ligger inte i mina händer att ställa saker och ting till rätta. Men jag tror inte du bryr dig, så det ligger nog inte i dina händer heller.
Min känsla säger just nu att du vet hur illa du gör mig, du vet hur mycket det smärtar mig. Men du bryr dig inte. Hade du brytt dig hade du visat det. Du hade brytt dig.
Att säga: "Med tanke på hur du mår, kanske du behöver prata med någon." är inte att hjälpa, det är att ge ett förslag, det är inte att bry sig, det är att säga det som normer anser att du ska säga. Jag vill inte ha några psykolog-termer. Jag vet vad "felet" är på mig: Det är du. Du har fastnat. Du sitter på min tungspets, du hemsöker mig, du plågar mig och du ser det.. Gör du inte det är du blind.
Du har inga känslor, det kan du inte ha. Att ljuga är fult.

Men jag har kommit till insikt, mina känslor säger mig att jag var ett ligg. Att knulla är det viktigaste som existerar. Det måste ju vara så, eftersom alla så gärna vill göra det. Tacka fan för prostituerade.
Jag har varit så glad den senaste veckan, jag har kunnat skratta och inte tänka på dig. Visst du dyker fortfarande upp några gånger om dagen, men hela min vår har gått åt till dig. Allt jag har tänkt på är du. Jag orkar inte tänka på dig mer om du inte vill att jag ska tänka på dig. Det är inte jag som skapat ett dilemma, det är du. Genom att svara. Du kanske skulle låtit mig vara, oavsett vad jag sa. För nu tror jag att du svarade på det där mailet enbart för att din skuld du kände skulle minska. Enbart för att jag kanske skulle vara ung och naiv nog att åka till dig en gång till.. Så du skulle få ligga.

Har jag fel får du säga till, men det här är vad jag tror fram tills motsats bevisad. Visa mig att jag har fel.
Fram tills dess tänker jag se dig som en lögnare.


(But hey! Jag fick ju i alla fall knulla, för det är ju det som är viktigt. Det är ju det livet går ut på.)

Det är fan inte värt det. Inget av det.

Fuck it.