Talk to me, like Lovers do.
Here comes the rain again, raining in my head like a tragedy, tearing me apart like a new emotion.
The rest is silence.
Jag funderar tillbaka på tiden som har gått, allt rinner ut ur mig just, ner på den här datorns tangentbord, i min så fina dagbok med ett hjärta på, hos mina vänner. I vartenda mening nämner jag det ting som jag egentligen inte alls vill prata om. De ting som jag helt enkelt bara vill radera och glömma.. eller kanske det är radera och ersätta.. Jag vet inte riktigt. Igår fick jag reda på att någon hade gått bort, någon som inte stog mig nära men ändå för inte så längesen var en slags del av mitt liv. Inte längre, inte igår, inte för en månads sen.. Men för ett tag sen.
I våras - ett samtal, ett tjafs, ett allvarligt samtal, ett intensivt samtal. Sedan slut. Så enkelt var det?
Dagen efter - Gråt hos nära vänner, en kram, ett "Förlåt för att det har blivit såhär men ibland kan man inte förhindra saker att ske..", ett allvarligt Adjö. Ännu en gång ett slut.
Helgen samma vecka - Gisledagarna, alkohol utav alla sorter, första fyllan på länge, sa saker som jag menade men inte borde ha sagt, sa saker jag inte menade men som jag sa ändå. Såg dig, kände mig stark och fri.
Några veckor senare - Järnbärar dagarna, fylla igen, hemligheter avslöjas, ilsken, ledsen, ett argt mail, två arga mail, blockering och sedan ett tredje slut.
Skolstarten - Insikter, avslöjanden på någons rum, pinsamma tystnader, väntan, fiaskon, krossad, demolerad - (trots att jag vet att det inte var din åtanke att skada mig eller krossa mig.), Allt faller ihop.
Nu - Sitter här och spyr ut mina känslor. Tänker på allt, att någon har försvunnit, att någon flyttade, att någon hittade en ny men att jag inte hittar något alls. Jag letar inte, men jag är ensam. Insikten har inte slagit mig förrens nu, jag har vänner, men jag har "ingen", Jag är ensam på det stadiet. Det känns tungt, jag blev krossad, jag försöker bygga upp mig igen. Jag försöker acceptera att mitt liv ser ut såhär. Jag har inte det liv jag hade en gång, jag har förlorat allt det. Jag har vunnit mycket, men jag har förlorat det jag hade innan. Av mitt "förra" liv finns inget kvar.
Men mitt liv lever någonstans kvar där ändå, som en ständig baktanke, en ständig plåga.
Så känns det.
I våras - ett samtal, ett tjafs, ett allvarligt samtal, ett intensivt samtal. Sedan slut. Så enkelt var det?
Dagen efter - Gråt hos nära vänner, en kram, ett "Förlåt för att det har blivit såhär men ibland kan man inte förhindra saker att ske..", ett allvarligt Adjö. Ännu en gång ett slut.
Helgen samma vecka - Gisledagarna, alkohol utav alla sorter, första fyllan på länge, sa saker som jag menade men inte borde ha sagt, sa saker jag inte menade men som jag sa ändå. Såg dig, kände mig stark och fri.
Några veckor senare - Järnbärar dagarna, fylla igen, hemligheter avslöjas, ilsken, ledsen, ett argt mail, två arga mail, blockering och sedan ett tredje slut.
Skolstarten - Insikter, avslöjanden på någons rum, pinsamma tystnader, väntan, fiaskon, krossad, demolerad - (trots att jag vet att det inte var din åtanke att skada mig eller krossa mig.), Allt faller ihop.
Nu - Sitter här och spyr ut mina känslor. Tänker på allt, att någon har försvunnit, att någon flyttade, att någon hittade en ny men att jag inte hittar något alls. Jag letar inte, men jag är ensam. Insikten har inte slagit mig förrens nu, jag har vänner, men jag har "ingen", Jag är ensam på det stadiet. Det känns tungt, jag blev krossad, jag försöker bygga upp mig igen. Jag försöker acceptera att mitt liv ser ut såhär. Jag har inte det liv jag hade en gång, jag har förlorat allt det. Jag har vunnit mycket, men jag har förlorat det jag hade innan. Av mitt "förra" liv finns inget kvar.
Men mitt liv lever någonstans kvar där ändå, som en ständig baktanke, en ständig plåga.
Så känns det.
