Hmm.
Kanske skulle bli mer aktiv här, skriva om saker som händer, inte bara mina känslor och hur allt till och från ibland fallerar runt mig...
Jag vill påstå att jag har haft en väldigt trevlig dag, nu när klockan har slagit tolv och nästa dygn börjar.
Mamma, pappa och hunden sover i vardagsrummet framför tv:n och jag sitter här i köket (i vanlig ordning?) vid datorn.
Jag fascineras över hur bra jag mår just nu, trots allt som har hänt och händer. Men samtidigt saknar jag så mycket, så väldigt djävla, sjukt, apbajsigt mycket. (Fina formuleringar där.)
Jag saknar Matilda, som jag alltid var med på helgerna för 2-3 år sen.. Jag saknar henne så det gör ont. Tycker det är så synd att jag har spenderat min tid på människor som egentligen inte ville ha något med mig att göra alls, när jag kunde ha umgåtts med henne och haft så mycket roligare.
Jag måste träffa henne snart, annars kommer jag som redan är sönder, gå sönder lite till.
Jag vill kunna lyssna på musik med henne och bara dö av lycka för att jag är med någon jag har älskat i så många år, vi två.. "Mellan månen och mitt fönster", "Broken wings", all musik som har något med mig och henne att göra... En låt jag inte får glömma är "She had the world".
Åh, vad jag önskar att hon var här just nu.. Åh vad jag saknar henne! Jag saknar, saknar, saknar det vi hade.. Det vi förhoppningsvis fortfarande kan ha kvar. Känner man så trots att man inte träffat personen i fråga på i princip ett halvår, då tycker faktiskt jag i alla fall att man är bästa kompisar.
Jag har bara lyssnat på musik som skapar minnen idag, och nästan alla minnen har haft en återkommande person och det har varit Matilda.. och Viktor.
Viktor vill jag egentligen inte tänka på.. Han som var hela min värld i nästan tre år. En av de personerna som fick mig och Matilda att glida ifrån varandra. Men samtidigt var han som sagt nästan 3 år av mitt liv, och jag saknar honom inte. Men jag saknar känslan, närheten, det mysiga, allt man tyckte att man hade. Det är snart 7 månader sen vi gjorde slut, den där onsdagen innan Gisledagarna.
Jag mår mycket bättre utan honom, han plågade mig psykiskt, nästan till gränsen där jag blev galen. Men jag älskade honom så mycket. Jag kunde honom innantill, visste exakt hur han funkade, och även om jag som sagt inte saknar honom så saknar jag känslan av att kunna få en kram av någon som kan mig innantill, eller kyss. Eller något.
Sen 2010 började har jag hunnit bli så annorlunda, jag har hunnit bli något jag inte är för att sedan komma till insikt och bli mig igen. Jag har saknat mig själv, jag har saknat att sitta hemma hela helger vid datorn och njuta av tillvaron. Jag har saknat att känna mig trygg, men jag känner mig trygg nu.
(Men samtidigt så osäker, för jag saknar så mycket, för att jag saknar Matilda och jag saknar närhet. Jag vill ha mitt liv tillbaks, och jag ska kämpa tills intet.)
Jag vill påstå att jag har haft en väldigt trevlig dag, nu när klockan har slagit tolv och nästa dygn börjar.
Mamma, pappa och hunden sover i vardagsrummet framför tv:n och jag sitter här i köket (i vanlig ordning?) vid datorn.
Jag fascineras över hur bra jag mår just nu, trots allt som har hänt och händer. Men samtidigt saknar jag så mycket, så väldigt djävla, sjukt, apbajsigt mycket. (Fina formuleringar där.)
Jag saknar Matilda, som jag alltid var med på helgerna för 2-3 år sen.. Jag saknar henne så det gör ont. Tycker det är så synd att jag har spenderat min tid på människor som egentligen inte ville ha något med mig att göra alls, när jag kunde ha umgåtts med henne och haft så mycket roligare.
Jag måste träffa henne snart, annars kommer jag som redan är sönder, gå sönder lite till.
Jag vill kunna lyssna på musik med henne och bara dö av lycka för att jag är med någon jag har älskat i så många år, vi två.. "Mellan månen och mitt fönster", "Broken wings", all musik som har något med mig och henne att göra... En låt jag inte får glömma är "She had the world".
Åh, vad jag önskar att hon var här just nu.. Åh vad jag saknar henne! Jag saknar, saknar, saknar det vi hade.. Det vi förhoppningsvis fortfarande kan ha kvar. Känner man så trots att man inte träffat personen i fråga på i princip ett halvår, då tycker faktiskt jag i alla fall att man är bästa kompisar.
Jag har bara lyssnat på musik som skapar minnen idag, och nästan alla minnen har haft en återkommande person och det har varit Matilda.. och Viktor.
Viktor vill jag egentligen inte tänka på.. Han som var hela min värld i nästan tre år. En av de personerna som fick mig och Matilda att glida ifrån varandra. Men samtidigt var han som sagt nästan 3 år av mitt liv, och jag saknar honom inte. Men jag saknar känslan, närheten, det mysiga, allt man tyckte att man hade. Det är snart 7 månader sen vi gjorde slut, den där onsdagen innan Gisledagarna.
Jag mår mycket bättre utan honom, han plågade mig psykiskt, nästan till gränsen där jag blev galen. Men jag älskade honom så mycket. Jag kunde honom innantill, visste exakt hur han funkade, och även om jag som sagt inte saknar honom så saknar jag känslan av att kunna få en kram av någon som kan mig innantill, eller kyss. Eller något.
Sen 2010 började har jag hunnit bli så annorlunda, jag har hunnit bli något jag inte är för att sedan komma till insikt och bli mig igen. Jag har saknat mig själv, jag har saknat att sitta hemma hela helger vid datorn och njuta av tillvaron. Jag har saknat att känna mig trygg, men jag känner mig trygg nu.
(Men samtidigt så osäker, för jag saknar så mycket, för att jag saknar Matilda och jag saknar närhet. Jag vill ha mitt liv tillbaks, och jag ska kämpa tills intet.)
