raphael

Jag vill resa.

Jag vill kunna sätta mig på ett tåg, eller en buss som tar mig långt härifrån. Inte bara till någon annan del av småland, eller södra delen av Sverige. Jag vill sätta mig på ett tåg och åka långt härifrån. Minst 100 mil.. Med en marginal på 20 mil plus/minus.

Nu tänker nog hälften av alla mina vänner att jag vill åka till Hudiksvall, och det är ju klart jag vill det. Men det är inte det jag menar när jag säger att jag vill resa.

Jag menar att jag vill ta mig till en plats jag inte varit på innan, med människor jag aldrig träffat innan. Träffa nya människor på nya platser är en passion, det borde de som läser min blogg veta vid det här laget.
Tyskland kanske? Eller Frankrike, dit jag alltid velat åka. Eller kanske USA. Jag vill bara sätta mig på ett tåg, plugga igen och veta att jag ska bort, för en väldigt lång tid, och inte bli påmind om var jag kommer ifrån.

Jag vet att jag inte är den enda med en sådan vision, men för mig är det nog ingen vision, för mig är det en "förhoppningsvis snarliggande framtid".
I förrgår kladdade jag ihop mitt CV, ni vet det där som ska skickas till företagen där jag söker jobb. Det där dokumentet som är uppbyggt linjärt och kvadrat och allt vad det fan heter för att visa att jag också kan vara en robot med känslor. En robot som kan jobba om dagarna men ändå ha en personlighet. I mitt CV skrev jag att jag är villig att jobba utomlands. Mer specifikt så var det: Tyskland, Danmark, Norge, Storbritannien, Nordirland och Irland. Egentligen ville jag nog välja hela världen, men jag tänker på förutsättningarna för flytten och för att jag ska kunna förstå/prata språket.
Jag hoppas att jag är en av de få som lyckas få ett jobb utomlands. Så jag kan fly det här landet, de här människorna, sättet vi behandlar människor på, sättet vi behandlar känslor på.

Jag vill se om det är annorlunda i ett annat land. Är vi annorlunda beroendes på var vi kommer ifrån?

Har även börjat fundera på vad jag vill bli när jag "växer upp och ska bli en del av det "svenska" samhället" (om jag nu inte kommer härifrån). Jag tror att jag kanske vill bli krönikör, radiopratare, musiker eller helt enkelt stanna kvar vid fabriksjobb (som jag till skillnad från 70% av Sveriges befolkning trivs med.)
Eller så bestämmer sig min hjärna och mitt hjärta för att bli hemlös, arbetslös och fattig.

Eh, nu blev det här lika osammanhängande som vanligt, men ska jag vara ärlig så bryr jag mig faktiskt inte ett jävla dugg om det.

Back to subject!

Jag vill resa iväg. Själv. Ensam. Börja om på nytt. Egentligen skulle det nog räcka med Göteborg, eller Stockholm, eller Malmö, eller NÅGON ANNAN JÄVLA STAD I SVERIGE SOM HAR MER ÄN 30 000 INVÅNARE!!!
Men hursomhaver.. Nu kanske ni frågar er, "Varför vill du resa då?"

Det ligger till på såhär sätt: Jag är trött på Sverige, jag är trött på människor från Sverige, jag är trött på alla inkompetenta lögnare som påstår sig vara vänner, eller ännu närmre än så för att sedan ljuga. Jag är trött på att känna till folk som inte förtjänar min närvaro. Jag är trött på strukturen. Jag är trött på att behöva vänta 6 timmar på ett sjukhus. Jag är trött på att Sverige saknar möjligheter. (Såvida man inte planerar att bli skogshuggare.) Fast det får man ju inte heller bli utan att ha en utbildning som är minst 5 år lång och det ger dig ju ändå inget garanterat jobb, så what's the use?

Jag har gjort en spellista förövrigt, som är gjord för regniga dagar! Den skulle vara awesome att ha i mp3:n när man sätter sig för att resa iväg. Därför tänker jag dela med mig av den och sedan be er alla att dra åt helvete, för ni är känslokalla och bryr er ändå inte.

Regniga spellistan!