raphael

"Jag ska skära halsen av dig! Jag ska skära halsen av dig!"
Orden tyngde mitt hjärta, min själ och jag skakade av kyla.
Du vände dig om och gick och lämnade mig kvar.
Man skulle kunna jämföra synen med en amerikansk film,
där huvudrollen går sin väg och lämnar birollen ensam för att dö.
För att blöda ihjäl, precis som en människa eller vilket djur som helst gör när man skär halsen av det.

Att påstå att vi var gjorda för varandra vore en lögn,
men som vanligt hoppas man på att påståendet om att det vore en lögn var en lögn.
Att orden man har sagt, att känslan man har känt verkligen fanns där, så innerligt stark.
Men det skrivna ordet är redan skrivet, det sagda är redan sagt och det tänkta redan tänkt.

Att se dig gå din väg och lämna mig kvar här som ett kadaver, det var det ärligaste någon hade gjort för mig.
Men det smärtade lika mycket som det lättade på min tyngd jag bar.
Jag ville ha dig kvar, men jag hade ingen ork att hålla fast dig. Hade ingen ork att binda dig.
Du var och kommer alltid vara ett rovdjur, utan dess like. Det finns ingen som har samma styrka som du.
Du är självständig och du lämnade mig.