raphael

Det är när mina tankar börjar vända sig emot mig och äta upp mig som jag blir rädd.
När vartenda tanke går till personen man inte vill tänka på, man inte bör tänka, man inte mår bra av att tänka på.
När man känner att man har gjort fel, att man är den felande länken i det hela och man bara vill försvinna från jordens yta. Jag försöker inte få folk att tycka synd om mig, det gör jag verkligen inte. Men ibland kan det faktiskt få handla om mig till skillnad från hur det brukar vara.

Jag vill inte släppa taget om det som har varit, jag kan inte, inte än.
Vem vill släppa taget om något som var så fint, men blev så fult, som förvandlades till något så ont.
Jag hade verkligen den finaste början på det här året man kunde be om, verkligen. Jag mådde bra och jag hade någon som fick mig att må så bra att man nästan blev äcklad av det. Sen förstör jag allt med min paranoia som jag inte ens känner igen hos mig själv, som jag aldrig varit med om innan.
Jag vill inte släppa taget om något innan jag fått chansen att göra rätt för mig.

Jag förtjänar bättre, det gör jag, det vet jag. Men inom mig så skriker hela själen att det är jag som har gjort fel, och när jag försöker be om ursäkt så lyssnar du inte. Eller så lyssnar du men orkar inte.

"Vad begär du?" - Den där frågan som fick mig att bli så ledsen.. Vad begär jag? - Att få göra om och göra rätt. Att få visa att jag tycker om, att jag känner och att jag vill att du ska se mig?
Är det för mycket begärt?

"Jag tycker om dig!" - Verkligen? Är det verkligen så när du inte ens kan kontakta mig och säga något? Vad som helst? Raka svar!?

Jag skrev att jag skulle släppa det här, men det går inte släppa något man inte vill släppa taget om. Jag vill inte släppa taget.