raphael

Okej, nu tänker jag vara skitdryg men anywho:

Hela den här veckan har jag fått höra saker från folk som har gått i stil med: "Jag har gått upp i vikt!", "Jag är tjock!", "Jag måste banta!", "Jag tror att alla stirrar!!"...

Och jag har tröttnat på det, seriöst svinigt, djävulskt snuskigt trött på det!
Jag vet själv hur det känns att känna sig tjock, äcklig, ful, spyig, för jag gick i flera år och trodde att jag var tjock och fet och ful och äcklig (som jag själv brukade säga). Jag har gått upp och gått ner mängder i vikt sen nian, som jag nämnde i ett tidigare inlägg här, det har gjort att under tiden skapade jag världens knepigaste självbild. Men när jag blev singel så intalade jag mig själv att jag helt enkelt är jävligt fin, precis hur jag än ser ut. Att det hjälper inte mig ett dugg när jag kallar mig själv tjock och ful och fet och äcklig. Egentligen blir man nog fulare när man intalar sig själv att man är ful, och finare när man intalar sig själv att man är fin.

Hur oattraktivt är det inte när folk säger att de är fula? eller tjocka för den delen också? Folk i ens omgivning blir irriterade och tycker det blir obehagligt jobbigt.. Och varför säger man sånt när det inte stämmer? Varje människa är faktiskt fin på sitt sätt. Att jämföra sin kropp med någon annans kropp är ju bara löjligt, med tanke på att människor ser inte likadan ut, alls. 
Istället för att peka ut de felen man TROR att man har, varför inte använda det man har istället? Visa folk att man är fin precis som man är?

Jag brukar säga till människor att om någon tycker att jag är "defekt" på något sätt är det ju deras problem, inte mitt, eller hur? Det handlar ju inte om vad andra tycker, det handlar om vad man själv tycker. Utstrålar man självsäkerhet så blir man snygg. Det är attraktivt när man ser på någon att de vet att de är snygga. Någon kan vara jättesnygg men inte inse det, och då blir det inte lika fint helt plötsligt.

Ska jag vara ärlig så tycker jag faktiskt att alla mina vänner är fina, alla jag känner är fina.
Jag själv är ju inte "perfekt" enligt MÄNNISKANS EGNA PÅHITTADE IDEAL (!). Men jag vet att det kvittar, bara jag tycker om mig själv. Jag är inte pinnsmal, jag är inte utan "defekter". Men det är ju saker som gör mig till mig, eller hur? Och jag tycker jag passar bättre i att inte vara pinnsmal, för jag trivs i det. Jag är inte jättelång, men jag tycker jag är finare nu än vad jag skulle vara om jag var lång. Jag har bristningar, celluliter, ärr, födelsemärken och hade jag inte haft dem hade det inte varit jag.

Jag är nöjd med mig själv, jag trivs med mig själv och jag vet att det bara är min åsikt som räknas när det handlar om mig. Inga bedömningar, inga ideal. Jag hoppas att jag hjälper någon med det här, för alla människor borde förstå det. Man är fin som man är.

Som någon sa till mig: "Man är inte vacker, förrens man kan göra den fulaste minen som finns inför andra människor." - Det stämmer.