raphael

Gamla grejer och saker! :O

"Wah"r @ 1;st *sigh*T!

Känner mig som förstesoldat i ett krig. Jag barrikerar mig med vapen och skydd, men lik förbannat står jag först i kön för döden. Jag önskar att Idioti och dumhet var ett inslag som aldrig inträffat i mitt liv. Meningen är väl att det aldrig ska inträffa. 3 dagar och kriget är i full gång. 2 månader och ni vågar inte stå för era åsikter. 4 timmar och du lyser med din frånvaro som om du tror det hjälper dig. Ni kastade första stenen, ni är faktiskt utan skam. Ni sköt första skotten, ni skrattar med hämnlyst i era ögon Du, du slängde första bomben, men du vågar inte kasta nästa...  / Victoria Gunnarsson


Youth.

 En ungdomsdröm tappas och faller mot golvet som ett vinglas. Allt går i back och glaset blir helt. Mina sagofigurer dansar, dansar, dansar! Det är som ett harmoniskt klockspel. Du vet ett sådant klockspel där man lyfter på locket så dansar en ballerina till musiken som spelas. Det finns inga batterier i sådana spelmaskiner. Dom går tills man stänger locket eller tills ballerinans hjul rostar. Jag  kan fortfarande höra min melodi, från min ballerina, mina sagofigurer. Dom dansar fortfarande varje gång jag lyfter på locket. / Victoria Gunnarsson


Russia

 Syster och jag befann oss i ett spegelhus i Ryssland. 2 Clowner, hon och jag. Vi var i Plural och överallt fanns spöken. Var tog känslan av vitt och svart vägen? Blev vi en färgkomedi av vårt förflutna? Två varulvar i jakten på fullmånen som aldrig kom? / Victoria Gunnarsson



Jumping from a skyhigh building.

 På något sätt finns du alltid kvar, minnet av en parodi som sytt sig fast på min hjärna. Du säger att du alltid kommer att älska den anonyma men hur kan vi veta att du menar allvar när lögner är ett upprepande beteende hos dig. Ditt namn ekar i mitt huvud, jag smakar på orden. Gift är allt jag känner, Gift, Du är trots mina förhoppningar den falskaste människan på denna jord. Stjärnorna speglas i dina ögon precis som pärlorna av svett på din panna. Ett slag mot magen och du tappar andan, staplandes bakåt, trillar du och du gör dig påmind av att livet är värre än du tror. Men du är fastsydd, som på ett lapptäcke, Och du är Giftig, allt jag känner är gift. / Victoria Gunnarsson


Storebror,

 Vi sitter här ännu en gång i våra skinnfotäljer i detta rökfyllda rum. Barndomsminnen från en svunnen tid. Som elefanter rör vi oss fram genom mörkret. Vet vi om det är värt att fortsätta: Om vi någonsin vandrar klart, vad händer då? Är det värt att ge våra liv för att ge andra en chan? Men vi ommer sitta kvar här. Vi har ett barndoms minne som bränns. Precis som röken i rummet sticker i våra näsor för att långsamt kväva oss. / Victoria Gunnarsson


En känsla man inte kan undvika.