raphael

Hola! Eftersom jag har tydligen ett liv utöver datorn så har jag inte varit hemma och kunnat uppdatera bloggen.. Fast idag är jag hemma! Here we go:

Dag 02. Min första kärlek.


Min första riktiga kärlek inträffade 2007, och han hette/heter Viktor.
Vi träffades genom en gemensam kompis och vi blev tillsammans 30/10-2007.
Vi hann vara tillsammans i 2 år och nästan 8 månader innan vi gjorde slut, fast jag var ganska olycklig i ett och ett halvt år, ungefär.
Till en början kändes saker och ting bra, allting var frid och fröjd typ, men efter halva tiden blev jag olycklig, för han började utnyttja mig för pengar och ciggaretter kändes det som, och råga på allt blev jag förälskad i någon annan, vi gjorde slut så mycket längre efter det eftersom jag inte vågade göra slut, och jag hoppades på att han skulle bättra sig. Nu blev det här jävligt oengagerat men jag orkar faktiskt inte skriva mer om det, känns ganska useless och allt jag vet nu är att det känns som om jag börjar tappa känslan av kärlek och sjunker ner i ett hål. Ungefär.
Jag vill nog helt enkelt bara ha en puss..

Dag 01.

Presentera mig själv:

Nu gör jag nog något jag aldrig skulle göra i vanliga fall på den här bloggen, men en kul start på året, plus att då finns det ju lite mer att läsa här.
Jag funderar på om jag ska göra det här kort och köra en:
Victoria
19 år... osv.

Men det hade ju inte blivit så kul, så nej.

Jag heter Victoria, och kommer från Småland. (Det känns så fjantigt att skriva sånt, eftersom de flesta som läser (alla?) som läser vet nog sånt här.. anyways.)
Jag går sista året på gymnasiet där jag läser Estet musik, huvudinstrument är sång och andrainstrument är gitarr. Jag bor utanför ett litet samhälle i ett rosa trähus och har bott där hela mitt liv..

.. Det här blev inget bra.. D:


Jag är Victoria, Victoria är jag.
Jag är glad,
Flummig,
Pratglad,
Tyst,
Lätt nervös,
Blyg,
Ljudlig,
Invecklad,
Fundersam,
Tankspridd,
Rörig,
Säker på mig själv,
Osäker på mig själv,
Känner mig själv,
Poetisk,
Kaffe-beroende,
Cola-beroende,
Godis-beroende,
Rökare,
Lättfrusen,
Kräsen fast ändå inte,
Gillar känslan av fysisk smärta,
Hatar känslan av psykisk smärta,
Hatar mänskligheten,
Kristen,
11 kg lättare än vad jag var i somras,
Singel sedan ca 7-8 månader tillbaks,
Förhållande-människa,
Trivs med att vara ensam,
Ansträgnins-astma,
Tål egentligen inte alkohol,
Kan inte sova längre än till klockan 13.00


Jag tror jag skulle kunna göra en jättelång lista, och jag tror det räcker med det. Anledning till att jag gjorde det så enkelt var väl helt enkelt att en lång text hade förvirrat mig i all min trötthet jag känner idag.
Tråkigt ja, vill ni veta mer, fråga. osv.
Men imorgon kanske det blir lite mer (mycket mer.) text.

Okejrå, jag hoppar väl på den här mainstream-listan som alla andra bloggare gör, mest för att jag ska ha en anledning att blogga.. Nån gång. :P
Nu måste jag ju skriva mängder i en hel månad, låter Fair.
Från och med nu idag fram tills Februrari.. Rollar igång i nästa inlägg!

Dag 01 – Presentera mig själv
Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Vad bjuder jag på för mat?
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Om det här vore min sista dag
Dag 07 – Vänner
Dag 08 – Favoritsaker
Dag 09 – Min tro eller livsfilosofi
Dag 10 – Bloggfavoriter
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – 10 saker du inte vet om mig
Dag 13 – En vanlig dag hemma hos mig
Dag 14 – Dåliga vanor och laster
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Första kyssen
Dag 17 – Barndomsminne
Dag 18 – Ett pinsamt ögonblick
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Mina förebilder
Dag 21 – Mina dåliga sidor
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Mitt hem
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – Det här är jag bra på
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Saker jag saknar
Dag 29 – Det här ska jag bli när jag blir stor
Dag 30 – 10 dödssynder

Okejrå, ett jätteokejrå.

Nyårs-helgen var verkligen intressant! Jag har aldrig varit så tyst i hela mitt liv som jag varit denna helgen.
Aldrig varit så tråkig som jag var denna helgen. Aldrig. varit. så. dryg.
Detta resulterade nog i att min gäst jag hade här antagligen fick världens galnaste uppfattning av mig: *Dryg, tråkig, tyst*?

Anyways, så tänker jag göra 2011 till ett bra år, fast så säger jag ju alltid, vid varje årsskifte. Men jag tänkte att eftersom jag har haft ett egentligen kalasknasigt år, fast ändå jävligt bra.. Så skulle jag kunna göra det här året bra, bättre, bäst.

Saker som är värda att komma ihåg 2010:

• 18 år: Låg sömnlös hela natten innan, hade en ålderskris, fast födelsedagen var fin.. Trots att jag och Viktor bråkade.
• Påsk: Fin helg i Borås med släkt och vänner, jag var nöjd! Trots att jag och Viktor bråkade.
• 26:e Maj: Knepig dag, jag var ledsen, men nöjd. För jag och Viktor gjorde slut. Efter att jag hade velat göra det i ganska många månader.
• 28:e-30:e Maj: Gisledagarna, första fyllan som singel, bästa fyllan någonsin. Citat som: "Jag är kåt, men vill inte att folk ska veta det!", "Jag har fått mus!" och "Peddodawg!" är enligt mig fortfarande roligt!
• I princip hela Juni och början av Juli: Jag jobbade halva sommaren, otroligt intressant och fick lära mig hur en packningsmaskin funkade.. Kollade på när 40-årig brud fick psykbryt på mig för att jag hade fått förlängt på min jobb-period men hennes barn inte fick det. Hennes barn fick skylla sig själva, de kunde inte packa och betedde sig som 3-åringar och kastade kniv/åkte skate-board/packade långsamt.
• Juli: Belgien med mamma, pappa och Maja! Fin semester, trots tråkiga händelser som bråk, för mycket alkohol och en hund som trillar nerför en trappa. Har nog aldrig spenderat så mycket pengar på så kort tid förr. 4000 på enbart kläder.. ungefär.
• Augusti: Kom hem från Belgien och åkte till Halmstad och myste med Danielle i en vecka. Från början skulle det vara tre dagar men på någon fest lyckades folk övertala mig att stanna en hel vecka. Festade, blev pank, njöt av att inte vara hemma.
• Festen på Holmen: Världens sämsta fylla, resulterade i minnesluckor som kallas Duga. Jag kommer nog inte ihåg mer än 2 timmar av kvällen. Kvällen slutade med Galla.
• Höstlovet: Åkte till Stockholm, träffade Sebastian, var nervös.. Babblade som jag vet inte vad. Åkte hem, var nöjd, för Sebastian var söt, och han tyckte att jag var söt. Veckan efter fick jag en fet-diss. Hämtade samtidigt en hund. Katt-familjen Gunnarsson blev en Hund&katt-familj.
• Helgen efter Höstlovet: Gick på fest, hade kul till en början, blev som vanligt för full.. Däckade och blev antastad. Insåg att jag aldrig vill bli antastad igen och det enda sättet för att vara säker på att det inte sker var att skära ner på alkoholen.
• November/December: Sa upp kontakten med en "vän". Kaos i skolan, jag var allmänt positiv ändå, fast ganska ensam.
• Julafton: Klippte mig i läppen, fick inget jag önskade mig och grät bort halva dagen.
• Nyår: Bjuder hit en (nästan) total främling hit, säger nästan ingenting på hela helgen, går på nyårs-fest, händelsen i slutet av höstlovet gör sig påminda och 10 minuter innan vi ska gå till Higgins sitter jag på en Toalett med Emelie och lipar. Kommer till Higgins och hade en helt okej kväll.

Ångest, första dagen på nya året.

"No, you won't miss me, 'cause you've got lots of friends. And they're really important... But it's okey."

Kanske skulle bli mer aktiv här, skriva om saker som händer, inte bara mina känslor och hur allt till och från ibland fallerar runt mig...

Jag vill påstå att jag har haft en väldigt trevlig dag, nu när klockan har slagit tolv och nästa dygn börjar.
Mamma, pappa och hunden sover i vardagsrummet framför tv:n och jag sitter här i köket (i vanlig ordning?) vid datorn.

Jag fascineras över hur bra jag mår just nu, trots allt som har hänt och händer. Men samtidigt saknar jag så mycket, så väldigt djävla, sjukt, apbajsigt mycket. (Fina formuleringar där.)
Jag saknar Matilda, som jag alltid var med på helgerna för 2-3 år sen.. Jag saknar henne så det gör ont. Tycker det är så synd att jag har spenderat min tid på människor som egentligen inte ville ha något med mig att göra alls, när jag kunde ha umgåtts med henne och haft så mycket roligare.
Jag måste träffa henne snart, annars kommer jag som redan är sönder, gå sönder lite till.
Jag vill kunna lyssna på musik med henne och bara dö av lycka för att jag är med någon jag har älskat i så många år, vi två.. "Mellan månen och mitt fönster", "Broken wings", all musik som har något med mig och henne att göra... En låt jag inte får glömma är "She had the world".
Åh, vad jag önskar att hon var här just nu.. Åh vad jag saknar henne! Jag saknar, saknar, saknar det vi hade.. Det vi förhoppningsvis fortfarande kan ha kvar. Känner man så trots att man inte träffat personen i fråga på i princip ett halvår, då tycker faktiskt jag i alla fall att man är bästa kompisar.

Jag har bara lyssnat på musik som skapar minnen idag, och nästan alla minnen har haft en återkommande person och det har varit Matilda.. och Viktor.
Viktor vill jag egentligen inte tänka på.. Han som var hela min värld i nästan tre år. En av de personerna som fick mig och Matilda att glida ifrån varandra. Men samtidigt var han som sagt nästan 3 år av mitt liv, och jag saknar honom inte. Men jag saknar känslan, närheten, det mysiga, allt man tyckte att man hade. Det är snart 7 månader sen vi gjorde slut, den där onsdagen innan Gisledagarna.
Jag mår mycket bättre utan honom, han plågade mig psykiskt, nästan till gränsen där jag blev galen. Men jag älskade honom så mycket. Jag kunde honom innantill, visste exakt hur han funkade, och även om jag som sagt inte saknar honom så saknar jag känslan av att kunna få en kram av någon som kan mig innantill, eller kyss. Eller något.

Sen 2010 började har jag hunnit bli så annorlunda, jag har hunnit bli något jag inte är för att sedan komma till insikt och bli mig igen. Jag har saknat mig själv, jag har saknat att sitta hemma hela helger vid datorn och njuta av tillvaron. Jag har saknat att känna mig trygg, men jag känner mig trygg nu.

(Men samtidigt så osäker, för jag saknar så mycket, för att jag saknar Matilda och jag saknar närhet. Jag vill ha mitt liv tillbaks, och jag ska kämpa tills intet.)

Dagens


humör: Passivt.. tror jag?

klädsel: strumpbyxor, min gråa fina fina tunika, min röda fina fina skjorta och underkläder (duuh)

frisyr: låter det falla fritt.

smink: Mascara till min egna förvåning!

händelse: Det trevligaste idag var nog faktiskt skjutsen hem av lukas, (deprimerande nog)

planer: ehm, sitta här och ruttna bort i oändligheten?

saknad: Kärlek.

sämsta: Stuff, things.

bästa: Kaffe, snön!

dummaste: Mitt internet, min hund (fast han räknas väl kanske mer till trögaste?)

roligaste: Skjutsen hem av lukas fortfarande.

favorit: Sättet - Peter Lemarc.

musik: Peter Lemarc, Devin townsend, Aerosmith och Regina Spektor.

vill ha: Närhet.

"Jag ska skära halsen av dig! Jag ska skära halsen av dig!"
Orden tyngde mitt hjärta, min själ och jag skakade av kyla.
Du vände dig om och gick och lämnade mig kvar.
Man skulle kunna jämföra synen med en amerikansk film,
där huvudrollen går sin väg och lämnar birollen ensam för att dö.
För att blöda ihjäl, precis som en människa eller vilket djur som helst gör när man skär halsen av det.

Att påstå att vi var gjorda för varandra vore en lögn,
men som vanligt hoppas man på att påståendet om att det vore en lögn var en lögn.
Att orden man har sagt, att känslan man har känt verkligen fanns där, så innerligt stark.
Men det skrivna ordet är redan skrivet, det sagda är redan sagt och det tänkta redan tänkt.

Att se dig gå din väg och lämna mig kvar här som ett kadaver, det var det ärligaste någon hade gjort för mig.
Men det smärtade lika mycket som det lättade på min tyngd jag bar.
Jag ville ha dig kvar, men jag hade ingen ork att hålla fast dig. Hade ingen ork att binda dig.
Du var och kommer alltid vara ett rovdjur, utan dess like. Det finns ingen som har samma styrka som du.
Du är självständig och du lämnade mig.

Och jag dansar hela natten, jag dansar som aldrig förr.
Ja, jag dansar hela natten.

Vi växer alla någon gång upp, blir vuxna och lär oss att livet handlar om våra ageranden.
Att alla har sin roll i samhället, att alla har en plikt, en regel att följa. En sådan regel som enbart finns för varje individ, varje unik individ.
Jag har inte växt upp, inte än men jag vill inte växa upp, inte på det sättet.
Jag vill kunna dansa när jag vill dansa, jag vill inte följa plikter och inse att mina ageringar skapar konsekvenser.

Jag har redan en roll i samhället, det vet jag. Men rollerna förändras med åldern och man får nya roller. Men man väljer vägen själv. Det går väl egentligen som ett krepslopp det där - eller kanske skulle jag skriva att det finns en symmetri i det - Att rollerna förändras för man skapar situationer genom sina ageringar som ger konsekvenser?
Jag har fina vänner, de påverkar vad jag gör för något, hur jag beter mig och vad jag säger. Det är så för alla, ingen är någonsin ensam, alla är alltid ensamma. Man är sin egen individ men man gör allt efter andra individer.

Jag har växt under detta året, gjort saker jag aldrig gjort, gjort saker jag inte gör så ofta, gjort saker jag alltid gör. Och det har gett mig en ny roll i samhället, allt pågrund av mina ageringar. Men så fort jag har fått rollen letar jag redan efter en ny, och skapar nya konsekvenser.

Men kanske är det som jag sa till en småbekant häromdagen: "Jag kan bete mig vuxet, väldigt vuxet.. Men jag kommer nog alltid vara tre år innerst inne."
Som jag sa, jag vill inte växa upp. Jag vill vara där jag är, för även om jag ständigt letar efter en ny roll så trivs jag med den jag har nu.
Jag trivs med mig själv, sådär i mitten mellan barn och vuxen.

Vuxen fast egentligen tre år gammal.

Here comes the rain again, raining in my head like a tragedy, tearing me apart like a new emotion.

Jag funderar tillbaka på tiden som har gått, allt rinner ut ur mig just, ner på den här datorns tangentbord, i min så fina dagbok med ett hjärta på, hos mina vänner. I vartenda mening nämner jag det ting som jag egentligen inte alls vill prata om. De ting som jag helt enkelt bara vill radera och glömma.. eller kanske det är radera och ersätta.. Jag vet inte riktigt. Igår fick jag reda på att någon hade gått bort, någon som inte stog mig nära men ändå för inte så längesen var en slags del av mitt liv. Inte längre, inte igår, inte för en månads sen.. Men för ett tag sen.

I våras - ett samtal, ett tjafs, ett allvarligt samtal, ett intensivt samtal. Sedan slut. Så enkelt var det?
Dagen efter - Gråt hos nära vänner, en kram, ett "Förlåt för att det har blivit såhär men ibland kan man inte förhindra saker att ske..", ett allvarligt Adjö. Ännu en gång ett slut.
Helgen samma vecka - Gisledagarna, alkohol utav alla sorter, första fyllan på länge, sa saker som jag menade men inte borde ha sagt, sa saker jag inte menade men som jag sa ändå. Såg dig, kände mig stark och fri.

Några veckor senare - Järnbärar dagarna, fylla igen, hemligheter avslöjas, ilsken, ledsen, ett argt mail, två arga mail, blockering och sedan ett tredje slut.

Skolstarten - Insikter, avslöjanden på någons rum, pinsamma tystnader, väntan, fiaskon, krossad, demolerad - (trots att jag vet att det inte var din åtanke att skada mig eller krossa mig.), Allt faller ihop.

Nu - Sitter här och spyr ut mina känslor. Tänker på allt, att någon har försvunnit, att någon flyttade, att någon hittade en ny men att jag inte hittar något alls. Jag letar inte, men jag är ensam. Insikten har inte slagit mig förrens nu, jag har vänner, men jag har "ingen", Jag är ensam på det stadiet. Det känns tungt, jag blev krossad, jag försöker bygga upp mig igen. Jag försöker acceptera att mitt liv ser ut såhär. Jag har inte det liv jag hade en gång, jag har förlorat allt det. Jag har vunnit mycket, men jag har förlorat det jag hade innan. Av mitt "förra" liv finns inget kvar.

Men mitt liv lever någonstans kvar där ändå, som en ständig baktanke, en ständig plåga.
Så känns det.

Jag blir bara mer och mer paranoid för var dag som går, tror saker, hör saker.. saker jag inte vill höra.
Javisst jag är lycklig, mer än vad jag någonsin varit. Men samtidigt har jag den här JÄVLA känslan i mig.. sämsta skolstarten på otroligt länge, sämst..

Jag måste börja andas mer, börja leva ännu mer..
Spendera ännu mer tid med vänner.. men jag har en känsla av att sista året på gymnasiet inte kommer bli bra, inte alls.. pessimist javisst! Snart är det 2 år sen farmor dog också..
Fan.

Men just det här med att jag är paranoid just nu, måste lägga av med det.
uselt inlägg. hörs om några månader igen eller något..

Här ligger jag i min säng, i mitt rum.. Och jag bara ligger här, långt efter den egentliga läggdags-tiden och funderar över vad jag försöker bli, åstadkomma, "JA NI VET SÅDÄR FUNDERA I TIMMAR OCH INTE KOMMA FRAM TILL NÅGOT" FUNDERA!
Eftersom jag är trevlig så ska jag dela med mig lite vavava:

- Jag har så länge försökt hitta min roll, när det gäller allt! Hemma, med vänner, hos släktingar, i skolan, på fritiden, på internet, och jag trivs väl hyfsat med mina positioner. Men samtidigt kan jag bli melankolisk för det känns som om jag inte har en jävla aning om var jag är placerad, någonstans.  Jag vill uppnå så mycket för att bli nöjd, jag strävar efter en åtminstonde hyfsat "personlig" - stil, och jag försöker skriva blogg fast jag så otroligt patetiskt nog inte kan skriva blogg. Det slutar bara med idétorka på flera månader för jag vill skriva "RÄTT" saker!
Jag har kommit till viss insikt, till exempel: "Jag ska hitta mig själv, jag är på god väg." Eller: "Varför påstår jag att jag försöker när jag inte ens lyfter på lillfingret?" Jag har ju nästan till och med lagt fotografering på hyllan.
Samtidigt kan jag känna att jag borde orka mer, jag är singel.. det enda som verkligen tyngde mig, och gjorde mig ledsen har lättat och försvunnit. Varför orkar jag inte mer?

Till och med den här texten blir OMFG, WTF, FFS-osammanhängande för jag satte mig med nyfunnen inspiration efter att ha kollat på en massa fotobloggar/kultur/film bloggar i hopp om att kan kunna vara lika bra, men det är jag ju inte!

- Men mitt tillfälliga mål är nog att bli så fylld av kultur som folket på p3 kultur är.. Det krävs nog ganska mycket, men jag vill och ska, jag måste! Förövrigt är p3 kultur något av det finaste jag vet, även om jag kan tycka det är tråkigt ibland.. Men de verkar veta allt! och jag vill också veta allt!

(jag vill bli mer invecklad!)

// TACK OCH GODNATT FRÅN OSÄKER_18ÅRING_*CUT*@HEETMAJL.INTECOM!

eftersom jag tänker bli lite mer aktiv.

humör: helt åt helvete!

klädsel: t-shirt, jeans och skor..

frisyr: utsläppt och lat.

smink: NONE

händelse: hostat tills jag spytt.

planer: köpa cigg och dö?

saknad: Närhet

sämsta: Jag.

bästa: Kaffe

dummaste: allt?

roligaste: sker typ aldrig något roligt i min vardag längre..

favorit: kaffe!

musik: Ladyhawke och lykke li

vill ha: Smal fin kropp (typ JÄTTESMAL!) och närhet!

Det är här är mest för att folk som kanske inte känner mig såväl ska inse att jag inte bara sitter vid datorn.

@ Elin Kroon 16/1-2010




För-fest spelet!



För-fest spelet!



Me und August! :]



För-fest spelet!



Det var meningen att detta skulle bli en gruppbild (ovan alltså)
Den blev hyfsat lycklig, jag ser ut som en J.Ä.V.L.I.G.T glad barnrumpa!
2 st står gömda bakom andra och syns inte alls, och viktors huvud existerar inte, annars blev den ju kalas!

[Jag tänker redan nu säga att det här är ingen "tyck synd om mig" text, det är bara mina tankar, kring mitt liv just nu. Och jag vill faktiskt inte höra något "stackars dig" eftersom jag vet i mig själv att jag inte vill det.. Jag behöver helt enkelt skriva av mig på något sätt.]


Jag känner mig delad itu. Ni vet när det känns som om min själ (inte för jag tror att vi har "själar". Tror att koncepet själ är någon slags försvarsmekanism att skylla på att människor faktiskt känner skuld och att vi lever och dör etc etc.) är delad itu. Jag är inget skilsmässobarn och jag kan inte så mycket. Men jag vet att jag känner mig delad i två. Jag borde inte känna mig så jävla dålig om vi ska överse händelser i världen som jordbävningen i Haiti. (Och jag tänker inte skriva något om krig eftersom krig är människans påfund och inget annat, krig är något vi skapar och vi hatar, vilken paradox egentligen... SKRATTRETANDE!) Jag menar jag är ju inte mer än en människa, och jag har det egentligen jävligt bra för att bo i en värld full av revolt och misär. Men ändå tycker jag att jag är i två. Nummer 2, två, tu, deux, two. Ah, ni fattar. Jag bor i en familj där jag fått lära mig så mycket om kärlek, och om hur mycket man ska se över sin nästa och att man ska älska det man har. Och för det mesta gör jag det, men när denne part (familjen alltså) håller på att gå isär, då flyr jag lite men inte tillräckligt, jag hör utbytande av ord och liknande som inte är rättvisa från något håll, som inte är berättigade. Och det är fel, Helt fel. Ja, om det nu händer sånt, då splittras nog även åskådarna i två, som jag har gjort.

Nu tänker kanske hälften av läsarna: "Fan vad du ljuger, du har det bra i ditt hem, du har inga bråk eftersom du verkar ju inte ledsen i skolan." - Men jag kanske inte vill visa min frustration och min såkallade "känsloboll/bomb" i skolan, eller publikt över. huvud. taget. För egentligen är det inte ni som ska veta, ni ska inte behöva tyngas av att någon annan mår dåligt. (Som jag ofta gör när vänner och liknande mår dåligt, fast jag inte borde!) Och det är ju faktiskt MITT beslut att välja vilka som ska få veta om vad som händer "på riktigt" i mig och runtom mig, hur jag mår "på riktigt". Och då gör jag det inte för att tynga ner andra, eller få dom att må dåligt. Det är för att visa min livstatus för tillfället. Oftast för att andra undrar, inte för att jag bara börjar spy ut orden. Känns det som om jag av någon anledning skulle vilja prata så frågar jag alltid först "vill du höra en sak som kanske kan vara dystert och tynga ner dig lite?" (haha, nu var jag nog ganska ironisk.) Men jag är defintivt inte här för att spy en slags känslogalla över alla andra.

Kanske är det bara ett känslotillstånd som är tillfälligt, kanske det är bestående? Jag vet egentligen ingenting förrens jag får bekräftelse genom att bli frisk eller att dö i 2 delar, kanske mer (metaforiskt talat...) Och jag använder nog ordet "frisk" som en slags metafor också, detta konstaterade jag nyss, och metaforiskt talat så menar jag "frisk, känslomässigt".
Nu tänker jag nog dock sluta skapa paradoxer genom att visa mina båda delar i en text, för jag tror nog att ni som läser inte förstår något.. För jag har nog varit ganska osammanhängande.

Om ni inte ville ta del av texten och gjorde det ändå så får ni faktiskt skylla er själva eftersom jag sa i början av texten att jag inte vill att någon ska tycka synd om mig, och då brukar en "normal" (vad nu det är för något) människa inse att texten kommer vara ganska deprimerande och känslofylld.

(Så jag undanber alla slags kommentarer som liknar: "Du gör det för att du vill att andra ska tycka synd om dig!" "Stackars dig" och liknande. För jag tror jag har gjort min fina lilla notis längst upp ganska tydlig om den saken, och även den som ni läser nu (den här notisen) (insåg precis att jag har gjort ganska många paranteser i paranteser här.)

Nu citerar jag Imogen Heap genom att säga: "Say Goodnight and Go"

// Den ärligaste Victoria Gunnarsson ni lär hitta i den här bloggen!