JAG HAR ETT LIV! :O
Det är här är mest för att folk som kanske inte känner mig såväl ska inse att jag inte bara sitter vid datorn.
@ Elin Kroon 16/1-2010
För-fest spelet!
För-fest spelet!
Me und August! :]
För-fest spelet!
Det var meningen att detta skulle bli en gruppbild (ovan alltså)
Den blev hyfsat lycklig, jag ser ut som en J.Ä.V.L.I.G.T glad barnrumpa!
2 st står gömda bakom andra och syns inte alls, och viktors huvud existerar inte, annars blev den ju kalas!
@ Elin Kroon 16/1-2010
För-fest spelet!
För-fest spelet!
Me und August! :]
För-fest spelet!
Det var meningen att detta skulle bli en gruppbild (ovan alltså)
Den blev hyfsat lycklig, jag ser ut som en J.Ä.V.L.I.G.T glad barnrumpa!
2 st står gömda bakom andra och syns inte alls, och viktors huvud existerar inte, annars blev den ju kalas!
Itu?
[Jag tänker redan nu säga att det här är ingen "tyck synd om mig" text, det är bara mina tankar, kring mitt liv just nu. Och jag vill faktiskt inte höra något "stackars dig" eftersom jag vet i mig själv att jag inte vill det.. Jag behöver helt enkelt skriva av mig på något sätt.]
Jag känner mig delad itu. Ni vet när det känns som om min själ (inte för jag tror att vi har "själar". Tror att koncepet själ är någon slags försvarsmekanism att skylla på att människor faktiskt känner skuld och att vi lever och dör etc etc.) är delad itu. Jag är inget skilsmässobarn och jag kan inte så mycket. Men jag vet att jag känner mig delad i två. Jag borde inte känna mig så jävla dålig om vi ska överse händelser i världen som jordbävningen i Haiti. (Och jag tänker inte skriva något om krig eftersom krig är människans påfund och inget annat, krig är något vi skapar och vi hatar, vilken paradox egentligen... SKRATTRETANDE!) Jag menar jag är ju inte mer än en människa, och jag har det egentligen jävligt bra för att bo i en värld full av revolt och misär. Men ändå tycker jag att jag är i två. Nummer 2, två, tu, deux, two. Ah, ni fattar. Jag bor i en familj där jag fått lära mig så mycket om kärlek, och om hur mycket man ska se över sin nästa och att man ska älska det man har. Och för det mesta gör jag det, men när denne part (familjen alltså) håller på att gå isär, då flyr jag lite men inte tillräckligt, jag hör utbytande av ord och liknande som inte är rättvisa från något håll, som inte är berättigade. Och det är fel, Helt fel. Ja, om det nu händer sånt, då splittras nog även åskådarna i två, som jag har gjort.
Nu tänker kanske hälften av läsarna: "Fan vad du ljuger, du har det bra i ditt hem, du har inga bråk eftersom du verkar ju inte ledsen i skolan." - Men jag kanske inte vill visa min frustration och min såkallade "känsloboll/bomb" i skolan, eller publikt över. huvud. taget. För egentligen är det inte ni som ska veta, ni ska inte behöva tyngas av att någon annan mår dåligt. (Som jag ofta gör när vänner och liknande mår dåligt, fast jag inte borde!) Och det är ju faktiskt MITT beslut att välja vilka som ska få veta om vad som händer "på riktigt" i mig och runtom mig, hur jag mår "på riktigt". Och då gör jag det inte för att tynga ner andra, eller få dom att må dåligt. Det är för att visa min livstatus för tillfället. Oftast för att andra undrar, inte för att jag bara börjar spy ut orden. Känns det som om jag av någon anledning skulle vilja prata så frågar jag alltid först "vill du höra en sak som kanske kan vara dystert och tynga ner dig lite?" (haha, nu var jag nog ganska ironisk.) Men jag är defintivt inte här för att spy en slags känslogalla över alla andra.
Kanske är det bara ett känslotillstånd som är tillfälligt, kanske det är bestående? Jag vet egentligen ingenting förrens jag får bekräftelse genom att bli frisk eller att dö i 2 delar, kanske mer (metaforiskt talat...) Och jag använder nog ordet "frisk" som en slags metafor också, detta konstaterade jag nyss, och metaforiskt talat så menar jag "frisk, känslomässigt".
Nu tänker jag nog dock sluta skapa paradoxer genom att visa mina båda delar i en text, för jag tror nog att ni som läser inte förstår något.. För jag har nog varit ganska osammanhängande.
Om ni inte ville ta del av texten och gjorde det ändå så får ni faktiskt skylla er själva eftersom jag sa i början av texten att jag inte vill att någon ska tycka synd om mig, och då brukar en "normal" (vad nu det är för något) människa inse att texten kommer vara ganska deprimerande och känslofylld.
(Så jag undanber alla slags kommentarer som liknar: "Du gör det för att du vill att andra ska tycka synd om dig!" "Stackars dig" och liknande. För jag tror jag har gjort min fina lilla notis längst upp ganska tydlig om den saken, och även den som ni läser nu (den här notisen) (insåg precis att jag har gjort ganska många paranteser i paranteser här.)
Nu citerar jag Imogen Heap genom att säga: "Say Goodnight and Go"
// Den ärligaste Victoria Gunnarsson ni lär hitta i den här bloggen!
Jag känner mig delad itu. Ni vet när det känns som om min själ (inte för jag tror att vi har "själar". Tror att koncepet själ är någon slags försvarsmekanism att skylla på att människor faktiskt känner skuld och att vi lever och dör etc etc.) är delad itu. Jag är inget skilsmässobarn och jag kan inte så mycket. Men jag vet att jag känner mig delad i två. Jag borde inte känna mig så jävla dålig om vi ska överse händelser i världen som jordbävningen i Haiti. (Och jag tänker inte skriva något om krig eftersom krig är människans påfund och inget annat, krig är något vi skapar och vi hatar, vilken paradox egentligen... SKRATTRETANDE!) Jag menar jag är ju inte mer än en människa, och jag har det egentligen jävligt bra för att bo i en värld full av revolt och misär. Men ändå tycker jag att jag är i två. Nummer 2, två, tu, deux, two. Ah, ni fattar. Jag bor i en familj där jag fått lära mig så mycket om kärlek, och om hur mycket man ska se över sin nästa och att man ska älska det man har. Och för det mesta gör jag det, men när denne part (familjen alltså) håller på att gå isär, då flyr jag lite men inte tillräckligt, jag hör utbytande av ord och liknande som inte är rättvisa från något håll, som inte är berättigade. Och det är fel, Helt fel. Ja, om det nu händer sånt, då splittras nog även åskådarna i två, som jag har gjort.
Nu tänker kanske hälften av läsarna: "Fan vad du ljuger, du har det bra i ditt hem, du har inga bråk eftersom du verkar ju inte ledsen i skolan." - Men jag kanske inte vill visa min frustration och min såkallade "känsloboll/bomb" i skolan, eller publikt över. huvud. taget. För egentligen är det inte ni som ska veta, ni ska inte behöva tyngas av att någon annan mår dåligt. (Som jag ofta gör när vänner och liknande mår dåligt, fast jag inte borde!) Och det är ju faktiskt MITT beslut att välja vilka som ska få veta om vad som händer "på riktigt" i mig och runtom mig, hur jag mår "på riktigt". Och då gör jag det inte för att tynga ner andra, eller få dom att må dåligt. Det är för att visa min livstatus för tillfället. Oftast för att andra undrar, inte för att jag bara börjar spy ut orden. Känns det som om jag av någon anledning skulle vilja prata så frågar jag alltid först "vill du höra en sak som kanske kan vara dystert och tynga ner dig lite?" (haha, nu var jag nog ganska ironisk.) Men jag är defintivt inte här för att spy en slags känslogalla över alla andra.
Kanske är det bara ett känslotillstånd som är tillfälligt, kanske det är bestående? Jag vet egentligen ingenting förrens jag får bekräftelse genom att bli frisk eller att dö i 2 delar, kanske mer (metaforiskt talat...) Och jag använder nog ordet "frisk" som en slags metafor också, detta konstaterade jag nyss, och metaforiskt talat så menar jag "frisk, känslomässigt".
Nu tänker jag nog dock sluta skapa paradoxer genom att visa mina båda delar i en text, för jag tror nog att ni som läser inte förstår något.. För jag har nog varit ganska osammanhängande.
Om ni inte ville ta del av texten och gjorde det ändå så får ni faktiskt skylla er själva eftersom jag sa i början av texten att jag inte vill att någon ska tycka synd om mig, och då brukar en "normal" (vad nu det är för något) människa inse att texten kommer vara ganska deprimerande och känslofylld.
(Så jag undanber alla slags kommentarer som liknar: "Du gör det för att du vill att andra ska tycka synd om dig!" "Stackars dig" och liknande. För jag tror jag har gjort min fina lilla notis längst upp ganska tydlig om den saken, och även den som ni läser nu (den här notisen) (insåg precis att jag har gjort ganska många paranteser i paranteser här.)
Nu citerar jag Imogen Heap genom att säga: "Say Goodnight and Go"
// Den ärligaste Victoria Gunnarsson ni lär hitta i den här bloggen!
Her eyes are underneath the ground.
