raphael

"Epileptiska anfall när sprit lämnar kroppen, en T-shirt för ögonen hjälper mig ingenting. Tankar o drömmar som skenar och avbryts. För tidigt att vakna men försent för att somna. Och jag tar på mig själv för att se om jag lever, jag letar bland bilder från nätter jag ångrar.  Men minnets förlust och en känsla av saknad, jag ler åt mig själv men jag känner för att gråta. Så plötsligt passerar allt på sekunder, ansiktet, skrattet och "visst varför inte?".Alla sorglösa nätter, ja allt det känns tungt nu. Och dagar som går, ja det är dagar förlorade.

Och jag ringer till Rickard och han ringer Jonathan och allt vi kan göra är att försöka. - Sen domkyrkan, nattvard och syndens förlåtelse, det är hjärta och instinkt, det är kaffe och treo. Och vi pratar om alla timmar tillsammans barndom, jesus och mening med stoltheten.För allt det vi lovar, så mycket känns tungt nu. Men de dagar som går är dagar förlorade.

-Nej det är det sista dom är, Nej, nej, nej, nej, nej, nej."

Hjärta.Instinkt.Principer - Johan Heltne

Johan Heltne – Hjärta.Instinkt.Principer

Jag vill resa.

Jag vill kunna sätta mig på ett tåg, eller en buss som tar mig långt härifrån. Inte bara till någon annan del av småland, eller södra delen av Sverige. Jag vill sätta mig på ett tåg och åka långt härifrån. Minst 100 mil.. Med en marginal på 20 mil plus/minus.

Nu tänker nog hälften av alla mina vänner att jag vill åka till Hudiksvall, och det är ju klart jag vill det. Men det är inte det jag menar när jag säger att jag vill resa.

Jag menar att jag vill ta mig till en plats jag inte varit på innan, med människor jag aldrig träffat innan. Träffa nya människor på nya platser är en passion, det borde de som läser min blogg veta vid det här laget.
Tyskland kanske? Eller Frankrike, dit jag alltid velat åka. Eller kanske USA. Jag vill bara sätta mig på ett tåg, plugga igen och veta att jag ska bort, för en väldigt lång tid, och inte bli påmind om var jag kommer ifrån.

Jag vet att jag inte är den enda med en sådan vision, men för mig är det nog ingen vision, för mig är det en "förhoppningsvis snarliggande framtid".
I förrgår kladdade jag ihop mitt CV, ni vet det där som ska skickas till företagen där jag söker jobb. Det där dokumentet som är uppbyggt linjärt och kvadrat och allt vad det fan heter för att visa att jag också kan vara en robot med känslor. En robot som kan jobba om dagarna men ändå ha en personlighet. I mitt CV skrev jag att jag är villig att jobba utomlands. Mer specifikt så var det: Tyskland, Danmark, Norge, Storbritannien, Nordirland och Irland. Egentligen ville jag nog välja hela världen, men jag tänker på förutsättningarna för flytten och för att jag ska kunna förstå/prata språket.
Jag hoppas att jag är en av de få som lyckas få ett jobb utomlands. Så jag kan fly det här landet, de här människorna, sättet vi behandlar människor på, sättet vi behandlar känslor på.

Jag vill se om det är annorlunda i ett annat land. Är vi annorlunda beroendes på var vi kommer ifrån?

Har även börjat fundera på vad jag vill bli när jag "växer upp och ska bli en del av det "svenska" samhället" (om jag nu inte kommer härifrån). Jag tror att jag kanske vill bli krönikör, radiopratare, musiker eller helt enkelt stanna kvar vid fabriksjobb (som jag till skillnad från 70% av Sveriges befolkning trivs med.)
Eller så bestämmer sig min hjärna och mitt hjärta för att bli hemlös, arbetslös och fattig.

Eh, nu blev det här lika osammanhängande som vanligt, men ska jag vara ärlig så bryr jag mig faktiskt inte ett jävla dugg om det.

Back to subject!

Jag vill resa iväg. Själv. Ensam. Börja om på nytt. Egentligen skulle det nog räcka med Göteborg, eller Stockholm, eller Malmö, eller NÅGON ANNAN JÄVLA STAD I SVERIGE SOM HAR MER ÄN 30 000 INVÅNARE!!!
Men hursomhaver.. Nu kanske ni frågar er, "Varför vill du resa då?"

Det ligger till på såhär sätt: Jag är trött på Sverige, jag är trött på människor från Sverige, jag är trött på alla inkompetenta lögnare som påstår sig vara vänner, eller ännu närmre än så för att sedan ljuga. Jag är trött på att känna till folk som inte förtjänar min närvaro. Jag är trött på strukturen. Jag är trött på att behöva vänta 6 timmar på ett sjukhus. Jag är trött på att Sverige saknar möjligheter. (Såvida man inte planerar att bli skogshuggare.) Fast det får man ju inte heller bli utan att ha en utbildning som är minst 5 år lång och det ger dig ju ändå inget garanterat jobb, så what's the use?

Jag har gjort en spellista förövrigt, som är gjord för regniga dagar! Den skulle vara awesome att ha i mp3:n när man sätter sig för att resa iväg. Därför tänker jag dela med mig av den och sedan be er alla att dra åt helvete, för ni är känslokalla och bryr er ändå inte.

Regniga spellistan!

Det är när man kommer till insikt som man kan släppa.
Det är när man kommer fram till slutsatser man kan släppa.

Jag har inte kunnat sova på 3 månader.
Jag har legat vaken och vridit på mig, vänt på mig och innerligt hoppats varje natt att nu, NU! kanske jag kan få somna.
Men nej, det fick jag inte.
Det blev bättre ett tag. Antagligen för att jag kom till insikt med att du inte svarade. Att du inte hörde av dig och inte ville höra av dig.
(Vad var det jag sa!? -När man kommer till insikt kan man släppa.)
Sen så började vi skriva igen, fast nu är du inte samma människa. Du är någon annan.. Kanske dig själv, kanske den du var innan du började prata med mig. Kanske den du EGENTLIGENINTEVILLVARAMENINTESERATTDUÄR.

Sen har det gått upp och ner, jag har mått bra och jag har mått dåligt. Mest för att jag vet vad jag vill, vad jag känner. Men att du inte har en aning.
Att du långsamt plågar ihjäl mig med dina ord, dina handlingar, dina jävligt egoistiska handlingar.
Det är varken svart eller vitt, det är grått. Det är inte grått det är svart och vitt.
Det är att hylla och att hata.
Att gråta och att skratta.
Att leva och att dö.

Nu är jag stabil, jag har kommit till insikt. (Oavsett om det är en insikt som är rätt eller fel.)
Jag var ett ligg, jag måste ha varit det, jag ser inte på det på något annat sätt. Jag betydde aldrig mer än att knulla.
Jag kanske har fel, men det känns rätt. Och vad som känns är alltid är viktigare än vad som är.
Du kanske tyckte om mig, men du får skylla dig själv. Det ligger inte i mina händer att ställa saker och ting till rätta. Men jag tror inte du bryr dig, så det ligger nog inte i dina händer heller.
Min känsla säger just nu att du vet hur illa du gör mig, du vet hur mycket det smärtar mig. Men du bryr dig inte. Hade du brytt dig hade du visat det. Du hade brytt dig.
Att säga: "Med tanke på hur du mår, kanske du behöver prata med någon." är inte att hjälpa, det är att ge ett förslag, det är inte att bry sig, det är att säga det som normer anser att du ska säga. Jag vill inte ha några psykolog-termer. Jag vet vad "felet" är på mig: Det är du. Du har fastnat. Du sitter på min tungspets, du hemsöker mig, du plågar mig och du ser det.. Gör du inte det är du blind.
Du har inga känslor, det kan du inte ha. Att ljuga är fult.

Men jag har kommit till insikt, mina känslor säger mig att jag var ett ligg. Att knulla är det viktigaste som existerar. Det måste ju vara så, eftersom alla så gärna vill göra det. Tacka fan för prostituerade.
Jag har varit så glad den senaste veckan, jag har kunnat skratta och inte tänka på dig. Visst du dyker fortfarande upp några gånger om dagen, men hela min vår har gått åt till dig. Allt jag har tänkt på är du. Jag orkar inte tänka på dig mer om du inte vill att jag ska tänka på dig. Det är inte jag som skapat ett dilemma, det är du. Genom att svara. Du kanske skulle låtit mig vara, oavsett vad jag sa. För nu tror jag att du svarade på det där mailet enbart för att din skuld du kände skulle minska. Enbart för att jag kanske skulle vara ung och naiv nog att åka till dig en gång till.. Så du skulle få ligga.

Har jag fel får du säga till, men det här är vad jag tror fram tills motsats bevisad. Visa mig att jag har fel.
Fram tills dess tänker jag se dig som en lögnare.


(But hey! Jag fick ju i alla fall knulla, för det är ju det som är viktigt. Det är ju det livet går ut på.)

Det är fan inte värt det. Inget av det.

Fuck it.

För att till och med den lilla gnista liv jag har kvar känns jävligt onödig.
För att jag hatar mig själv för hur jag förstör.
För att jag faktiskt blev lite kär i dig, fast jag inte vill erkänna det själv..
För att jag vill ställa allt till rätta.
För att jag inte kan.

Ska börja bli mig själv ordentligt igen, skaffa tillbaks min gamla attityd.. Så från och med nu ska jag kolla på människor med en blick som säger: "Jag är en bitter människa, och vill egentligen bara döda dig, men eftersom du är min vän och jag inte orkar, så ska jag bara slå dig lite idag."

- För att jag kan, för att jag vill.

- För jag är Brütal Brütüs.

För att jag vill inte tänka på dig. Fan...

"Lost unfocused my mind takes over
I'm just a ghost now my mouth has let me down again
Now you've seen it
Throw shame over
That's my secret, I hope you get the best of it.

Well please take your time with me
Well please take your time with me"

"I never know how to treat you,
You think I love you but it ain't true.
I'm walking away now,
One step forward and back two.

I like to grab you by the hair,
And hang you up from the heavens.

I don't know how to let you go,
Or if I should keep you.
I don't know how to let you know,
I really do have a reason.

I like to grab you by the hair,
And drag you to the devil."

Jag ser nog det mesta som ett skämt, ganska kul faktiskt!

LIAR, LIAR, PANTS ON FIRE!!

Jag önskar jag kunde be dig dra åt helvete, men jag klarar inte det, för jag tror inte du är så hemsk som du beter dig. Jag tror inte du vill ha  det såhär, för du sa saker till mig som jag tror du menade, helhjärtat.

Det är när mina tankar börjar vända sig emot mig och äta upp mig som jag blir rädd.
När vartenda tanke går till personen man inte vill tänka på, man inte bör tänka, man inte mår bra av att tänka på.
När man känner att man har gjort fel, att man är den felande länken i det hela och man bara vill försvinna från jordens yta. Jag försöker inte få folk att tycka synd om mig, det gör jag verkligen inte. Men ibland kan det faktiskt få handla om mig till skillnad från hur det brukar vara.

Jag vill inte släppa taget om det som har varit, jag kan inte, inte än.
Vem vill släppa taget om något som var så fint, men blev så fult, som förvandlades till något så ont.
Jag hade verkligen den finaste början på det här året man kunde be om, verkligen. Jag mådde bra och jag hade någon som fick mig att må så bra att man nästan blev äcklad av det. Sen förstör jag allt med min paranoia som jag inte ens känner igen hos mig själv, som jag aldrig varit med om innan.
Jag vill inte släppa taget om något innan jag fått chansen att göra rätt för mig.

Jag förtjänar bättre, det gör jag, det vet jag. Men inom mig så skriker hela själen att det är jag som har gjort fel, och när jag försöker be om ursäkt så lyssnar du inte. Eller så lyssnar du men orkar inte.

"Vad begär du?" - Den där frågan som fick mig att bli så ledsen.. Vad begär jag? - Att få göra om och göra rätt. Att få visa att jag tycker om, att jag känner och att jag vill att du ska se mig?
Är det för mycket begärt?

"Jag tycker om dig!" - Verkligen? Är det verkligen så när du inte ens kan kontakta mig och säga något? Vad som helst? Raka svar!?

Jag skrev att jag skulle släppa det här, men det går inte släppa något man inte vill släppa taget om. Jag vill inte släppa taget.

Peter Lemarc – Brev Från En Bakgård

För de där stunderna när man är så arg på vissa människor så man inte vet var man ska ta vägen:

"För du älskar bara makten och allt som den kan ge,
Så du går över lik när du borde falla ner på knä och be.
Nej, du kan inte älska nån,
Kanske knulla, men inte älska nån alls.
Och visst är honungen söt och god men snart ska den fastna i din hals.
Jag tror inte mänskor är något man samlar som tuggummikort,
Du vet, ett liv utan beröring kan vissna väldigt fort.
Men dansa du, om du tror det hjälper, dansa tills dom döda står upp!
Som en hare i ett hårkors, som en flyende hund i galopp.
Jag vill inte falla för cynismer och ta ord som hata i min mun,
Men jag kan ärligt säga att jag hatar dej,
Det du gjort och sagt, varenda stund.
Så glöm bort mitt namn, ring aldrig mer och ha det så bra!
Jag har några gamla drömmar kvar
Och jag skriver nya nästan varenda dag.
Jag har suttit på din bakgård,
Jag har hört skratten.
Där fanns ingen tröst
Bara rus som räcker över natten"